Lemmings är små varelser med vilda rykte. På 1600-talet förvirrade naturforskare av vana med norska lemmingar att plötsligt uppträda i stort antal, till synes från ingenstans, kom fram till att djuren spontant genererades på himlen och sedan föll till jorden som regn. (Den prosaiska sanningen är att de vandrar i hjordar .) Vissa människor tyckte också att lemmingar exploderar om de blir tillräckligt arga. Detta är naturligtvis också en myt – lemmingar är verkligen en av de mer irriterbara gnagarna, men de kanaliserar oftast sin ilska till slagsmål med andra lemmingar. Människor kom förmodligen upp med tanken på exploderande lemmingar efter att ha sett de plockade lemmkropparna som lämnades efter en migration.
Men det finns en myt som har hållit fast: Varannan år , begår flockar av lemmingar massmord genom att hoppa av klippor vid havet. Det sägs att instinkt driver dem att döda sig själv när deras befolkning blir ohållbart stor.
Lemmings begår inte självmord. Men denna speciella myt baseras på några faktiska lemmingbeteenden. Lemmings har stora befolkningsbom var tredje eller fjärde år. När koncentrationen av lemmingar blir för hög i ett område, kommer en stor grupp att söka efter ett nytt hem. Lemmings kan simma, så om de når ett vattenhinder, som en flod eller sjö, kan de försöka korsa det. Oundvikligen drunknar några individer. Men det är knappast självmord.
Så varför tros myten om masslemmande självmord? För det första ger det en oemotståndlig metafor för mänskligt beteende. Någon som blindt följer en folkmassa – kanske till och med mot katastrof – kallas lemming. Under det senaste århundradet har myten åberopats för att uttrycka modern oro över hur individualitet kan nedsänkas och förstöras av massfenomen, såsom politiska rörelser eller konsumentkultur.
Men den största anledningen till att myten håller ut? Medveten bedrägeri. För Disney-naturfilmen White Wilderness från 1958 arrangerade filmskapare som var angelägna om dramatiska bilder en lemmadöd, och drev dussintals lemmingar från en klippa medan kamerorna rullade. Bilderna – chockerande då för vad de tycktes visa om naturens grymhet och chockerande nu för vad de faktiskt visar om människans grymhet – övertygade flera generationer av filmbesökare att dessa små gnagare faktiskt har en bisarr instinkt att förstöra sig själva.