Turkiskt språk, turkiskt Türkçe eller Türkiye Türkçesi, den största medlemmen i den turkiska språkfamiljen inom den altaiska språkgruppen. Turkiska talas i Turkiet, Cypern och på andra håll i Europa och Mellanöstern. Med Gagauz, Azerbajdzjanska (ibland kallad Azeri), Turkmen och Khorāsān Turkic bildar det den sydvästra eller Oğuz, en gren av de turkiska språken. -kallad gammal anatolisk turk, som introducerades i Anatolien av Seljuq-turkarna i slutet av 1100-talet v.kr. Gamla turkiska absorberade gradvis många arabiska och persiska ord och till och med grammatiska former och skrevs i arabiskt skrift. Efter grundandet av den turkiska republiken 1923 ersattes det arabiska manuset med det latinska alfabetet (1928). Reformen av språket initierades och stöddes av den turkiska republikanska regeringen. Trots tvister och motstånd bidrog rörelsen mycket till att rena det turkiska ordförrådet för främmande element. Ett väsentligen nytt litterärt språk uppstod, och det äldre blev snart föråldrat.
Ur språklig synvinkel kan fyra perioder av turkiska differentieras: gamla (anatoliska och ottomanska) turkiska, 13–16 århundrade; Mellersta (ottomanska) turkiska, 17–18-talet; Nyare (ottomanska) turkiska, 1800-talet; och modernt turkiskt, 1900-talet.
Turkisk morfologi är föremål för sund harmoni, varav palatal och labial vokalharmoni är det mest framträdande. Palatal harmoni baseras på en åtskillnad mellan främre vokaler (e, i, ö, ü) och bakre vokaler (a, ı, o, u). Som regel tillhör alla vokaler i ett ord samma klass (bak eller fram) – eg, sargı bandage, sergi utställning – och vokalernas suffix varierar beroende på klassen vokaler i den primära stammen— t.ex. ev-de i huset men oda-da i rummet. I morfologin präglas turkiska av sin tendens att utvidga den primära stammen med olika suffix, varav många betecknar grammatiska föreställningar. Således består parasızlıklarından på grund av deras fattigdom av para pengar, -sız -löst, -lık -ness, -lar = plural, ı (n) = possessiv, -dan = ablativ från, på grund av till.
Syntaktiskt tenderar turkiska, liksom andra turkiska språk, att använda konstruktioner med verbala substantiv, partiklar och konverger i fall där engelska skulle använda konstruktioner med underordnade konjunktioner eller relativa pronomen – t.ex. geleceğini biliyorum Jag vet att han / hon kommer (bokstavligen kom – det är vet – jag), otelde kalan dostumuz vår vän som bor på hotellet (bokstavligen hotell-i vistas vän- vår ), och gülerek girdi (s) han kom in skrattande (bokstavligen skrattande enter – (s) han ).