Sofist (Svenska)

Sofisterna från 500-talet

Namnen överlever på nästan 30 sofister, så kallade, varav de viktigaste var Protagoras, Gorgias, Antiphon, Prodicus och Thrasymachus. Platon protesterade starkt mot att Sokrates på ingen sätt var sofist – han tog inga avgifter och hans hängivenhet till sanningen var utom tvekan. Men ur många synpunkter betraktas han med rätta som en ganska speciell medlem i rörelsen. Det faktiska antalet sofister var uppenbarligen mycket större än 30, och i cirka 70 år fram till c. 380 f.Kr. var de den enda källan till högre utbildning i de mer avancerade grekiska städerna. Därefter, åtminstone i Aten, ersattes de till stor del av de nya filosofiska skolorna, som de av Platon och Isokrates. Platons dialog Protagoras beskriver ungefär en sofistkonferens i Callias hus i Aten strax före Peloponnesiska kriget (431–404 fvt). Antimoerus från Mende, som beskrivs som en av de mest framstående av Protagoras elever, får professionell instruktion för att bli sofist, och det är uppenbart att detta redan var ett normalt sätt att gå in i yrket.

De flesta av de stora sofisterna var inte atenare, men de gjorde Aten till centrum för sina aktiviteter, även om de reser kontinuerligt. Betydelsen av Aten berodde utan tvekan delvis på den ökade yttrandefriheten som rådde där, delvis på beskydd av rika män som Callias, och till och med på den positiva uppmuntran av Perikles, som sägs ha haft långa diskussioner med sofister i hans hus. Men i första hand samlades sofisterna i Aten eftersom de där fann den största efterfrågan på vad de hade att erbjuda, nämligen instruktion till unga män, och omfattningen av detta krav följd av stadens politiska liv. Aten var en demokrati, och även om dess gränser var sådana att Thukydides kunde säga att det styrdes av en man, Perikles, gav det ändå möjligheter till en framgångsrik politisk karriär till medborgare med de mest olika bakgrunden, förutsatt att de kunde imponera sin publik tillräckligt i rådet och församlingen. Efter Perikles död blev denna väg väg till politisk framgång.

Sofisterna lärde män hur man talar och vilka argument man ska använda i den offentliga debatten. En sofistikerad utbildning efterfrågades alltmer både av medlemmar i de äldsta familjerna och av blivande nykomlingar utan familjebakgrund. Det förändrade mönstret i det atenska samfundet gjorde att traditionella attityder i många fall inte längre var tillräckliga. Att kritisera sådana attityder och ersätta dem med rationella argument höll särskild attraktion för de unga, och det förklarar den våldsamma avsmak som de väckte hos traditionister. Platon ansåg att mycket av den sofistiska attacken mot traditionella värden var orättvis och omotiverad. Men även han lärde sig åtminstone en sak av sofisterna – om de äldre värdena skulle försvaras, måste det ske med motiverat argument, inte genom att vädja till tradition och icke-reflekterande tro.

Sett ur denna synvinkel , utförde den sofistiska rörelsen en värdefull funktion inom den atenska demokratin under 500-talet fvt. Det erbjöd en utbildning för att underlätta och främja framgång i det offentliga livet. Alla sofister tycks ha utbildat sig i retorik och talkonst, och den sofistiska rörelsen, som ansvarar för stora framsteg inom retorisk teori, bidrog i hög grad till utvecklingen av stil i oratoriet. I modern tid har man ibland kommit fram för att detta var sofisternas enda bekymmer. Men utbudet av ämnen som behandlas av de stora sofisterna gör detta osannolikt, och även om framgång i den riktningen var deras yttersta mål, var de medel de använde säkert lika mycket indirekta som direkta, för eleverna instruerades inte bara i konsten att talar, men i grammatik; i dygdens natur (aretē) och moralens baser; i samhällets och konstens historia; inom poesi, musik och matematik; och även inom astronomi och fysik. Naturligtvis skilde sig balansen och betoning från sofist till sofist, och vissa erbjöd bredare läroplaner än andra. Men detta var en enskild fråga, och försök från tidigare filosofihistoriker att dela upp den sofistiska rörelsen i perioder där instruktionens karaktär ändrades ses nu misslyckas på grund av brist på bevis. Sofisterna från 500-talet invigde en metod för högre utbildning som inom räckvidd och metod förutsåg det moderna humanistiska tillvägagångssättet som invigdes eller återupplivades under den europeiska renässansen.