Som en resultatet var det enda sättet som programmet kunde överföras alls att hela kostnaden skulle tecknas av arbetsgivarna. För att underlätta detta ordnade Bismarck att administrationen av detta program skulle placeras i händerna på Der Arbeitgeberverband in den beruflichen Korporationen (Organisationen för arbetsgivare i yrkesföretag). Denna organisation inrättade centrala och byråkratiska försäkringskontor på federala och i vissa fall den statliga nivån för att faktiskt administrera programmet vars fördelar startade för att ersätta sjukförsäkringsprogrammet från och med den 14: e veckan. Den betalade för medicinsk behandling och en pension på upp till två tredjedelar av intjänade löner om arbetstagaren var helt funktionshindrad. Programmet utvidgades 1886 till att omfatta jordbruksarbetare.
Lagen om ålders- och handikappförsäkring från 1889
Ålderspensionsprogrammet, försäkring som likaså finansieras av arbetsgivare och arbetstagare, var utformad för att ge en pensionsränta för arbetstagare som fyllt 70 år. Till skillnad från olycksfalls- och sjukförsäkringsprogrammen omfattade detta program alla kategorier arbetstagare (industri, jordbrukare, hantverkare och anställda) från början. Till skillnad från de andra två programmen godtogs också utan tvekan principen att den nationella regeringen skulle bidra med en del av garantikostnaden, med de andra två delarna proportionellt. Programmet för handikappförsäkring var avsett att användas av permanent funktionshindrade. Den här gången övervakade staten eller provinsen programmen direkt.