Lärd hjälplöshet, i psykologi, ett mentalt tillstånd där en organism som tvingas bära aversiva stimuli, eller stimuli som är smärtsamma eller på annat sätt obehagliga, blir oförmögna eller ovilliga för att undvika efterföljande möten med dessa stimuli, även om de är ”undvikbara”, förmodligen för att de har lärt sig att den inte kan kontrollera situationen.
Nederländska Höjd — Klaas Fopma / Redux
Teorin om inlärd hjälplöshet konceptualiserades och utvecklades av den amerikanska psykologen Martin EP Seligman vid University of Pennsylvania i slutet av 1960- och 70-talet. Under experimentell forskning om klassisk konditionering diskuterade Seligman oavsiktligt rött att hundar som fått oundvikliga elektriska stötar misslyckades med att vidta åtgärder i efterföljande situationer – även de där flykt eller undvikande faktiskt var möjligt – medan hundar som inte hade fått de oundvikliga stötar omedelbart vidtagit åtgärder i efterföljande situationer. Experimentet replikerades med människor (med högt ljud i motsats till elektriska stötar), vilket gav liknande resultat. Seligman myntade termen inlärd hjälplöshet för att beskriva förväntningen att resultaten är okontrollerbara.
Inlärd hjälplöshet har sedan dess blivit en grundläggande princip i beteendeteorin, vilket visar att tidigare lärande kan resultera i en drastisk förändring av beteendet och försöker förklara varför individer kan acceptera och förbli passiva i negativa situationer trots deras tydliga förmåga att förändra dem. I sin bok Helplessness (1975) hävdade Seligman att till följd av dessa negativa förväntningar kan andra konsekvenser åtfölja oförmågan eller ovilligheten att agera, inklusive låg självkänsla, kronisk svikt, sorg och fysisk sjukdom. Teorin om inlärd hjälplöshet har också tillämpats på många tillstånd och beteenden, inklusive klinisk depression, åldrande, våld i hemmet, fattigdom, diskriminering, föräldraskap, akademisk prestation, drogmissbruk och alkoholism. Kritiker har dock hävdat att en mängd olika slutsatser kan dras från Seligmans experiment och därför är breda generaliseringar, oftast förekommande inom områdena klinisk depression och akademisk prestation, obefogade. Till exempel ses tillämpningen av teorin på klinisk depression som en överförenkling av sjukdomen som inte redogör för de komplexa kognitiva processerna som är involverade i dess etiologi, svårighetsgrad och manifestation.