Problem med bekymmer
Korrekt teknik måste användas under testning för att säkerställa giltiga resultat. Täta eller begränsande kläder bör avlägsnas så att granskaren kan visualisera de muskler som testas och observera med avseende på muskelsvängningar. Granskaren bör också stabilisera leden och se till att andra muskler inte ger hjälp. Muskler bör först testas med tyngdkraften eliminerad genom att placera patienten, så att muskelsammandragning är vinkelrät mot tyngdkraften, t.ex. längs ett undersökningsbord eller säng. Om patienten inte kan engagera muskeln med tyngdkraften eliminerad, bör undersökaren lägga en hand på muskeln och be patienten att dra ihop sina muskler igen. Detta gör det möjligt för granskaren att känna för en muskelryckning, även om en ryckning inte syns. Denna observation skulle skilja poängen från 0 från poängen 1. När patienten visar hela rörelseområdet med tyngdkraften eliminerad, bör testet upprepas mot gravitationen för hela rörelseområdet. Om detta lyckas bör patienten utmanas genom tillsats av en liten grad av motstånd, sedan maximal motstånd av undersökaren. Den opåverkade eller mindre påverkade sidan bör testas först för att mäta kontralateral styrka för jämförelse; alla fyra lemmarna bör testas för fullständighet och för att hjälpa till att styra den differentiella diagnosen baserat på svaghetsmönster, såsom endast övre extremiteter, endast nedre extremiteter eller proximala muskler snarare än distala.
Medicinsk forskningsråds manuella metod för muskeltestning är mycket vanligt, lätt att utföra och kräver ingen specialutrustning. Trots dessa fördelar har den också sina begränsningar. Poängsättning är subjektiv utifrån granskarens uppfattning. Det finns variationer mellan granskarna för det maximala motståndet de kan tillämpa, eftersom vissa granskare är starkare än andra. Testet tar inte hänsyn till muskuloskeletala tillstånd som kan göra test smärtsamt eller svårt att tolerera, såsom tendinopati eller artrit. Testet är beroende av patientens ansträngning, som kan vara dålig hos vissa patienter på grund av smärta, korrekt förståelse av instruktioner, psykologiska orsaker eller sekundär vinst. Slutligen klassificerar betygssystemet styrkan, men kvantifierar inte styrkan direkt.
Alternativen till Medical Research Council Manual Muscle Testing System syftar till att kvantifiera styrkan direkt i termer av pund, Newton eller andra enheter. Detta kräver specialutrustning, oftast dynamometrar. Dynamometri ger en mer exakt mätning av den kraft som en muskel kan utöva och kan möjliggöra spårning av skillnader i styrka över tid som en undersökare kanske inte subjektivt märker när man använder MRC-skalan. Handgreppsdynamometri är ett populärt exempel, där patienten klämmer fast ett handtag som registrerar den kraft som appliceras. Begränsningar av dynamometri inkluderar behovet av dyr eller specialiserad utrustning, begränsade muskelgrupper som kan testas och begränsad tillgänglighet av testutrustning till kliniker över specialiteter eller inställningar.
Ett annat tillvägagångssätt för testning av muskelstyrka innebär att testa funktionella rörelser istället för kvantifierbar styrka. Exempel på funktionstester inkluderar huk eller stigning från en stol. Funktionella styrketester ger information om huruvida patienten är tillräckligt stark för att utföra viktiga dagliga aktiviteter, en begränsning av både Medical Research Council Manual Muscle Testing Method och dynamometri. Funktionella styrketest ger dock inte en klass eller numerisk kvantitet som kan spåras över tid för att mäta förbättringar.