Bildandet av tyska demokratiska republiken

När det blev klart att en västtysk regering skulle inrättas hölls ett så kallat folkvalskongress i den sovjetiska ockupationszonen i maj 1949. Men i stället för att välja bland kandidater fick väljarna endast välja godkänna eller avvisa – vanligtvis under mindre hemliga omständigheter – ”enhetslistor” över kandidater från alla partier, liksom företrädare för massorganisationer som kontrolleras av den kommunistdominerade SED. partier, ett demokratiskt bondeparti och ett nationellt demokratiskt parti, utformade för att locka stöd från bönder respektive från tidigare nazister, lades till med SEDs välsignelse. Genom att se till att kommunister dominerade i dessa enhetslistor bestämde SED i förväg sammansättningen av den nya folkkongressen. Enligt de officiella resultaten godkände ungefär två tredjedelar av väljarna enhetslistorna. Vid efterföljande val meddelades rutinmässigt gynnsamma marginaler över 99 procent.

I oktober 1949, efter bildandet av Förbundsrepubliken, trädde en konstitution ratificerad av Folkekongressen i kraft i den sovjetiska zonen, som blev Tyska demokratiska republiken (Deutsche Demokratische Republik), allmänt känd som Östtyskland, med sin huvudstad i den sovjetiska sektorn i Berlin. Folkkongressen döptes om till folkkammaren, och detta organ, tillsammans med en andra kammare bestående av tjänstemän från de fem delstaterna i den sovjetiska zonen (w som avskaffades 1952 till förmån för centraliserad auktoritet) utsåg kommunisten Wilhelm Pieck från SED till president för Tyska demokratiska republiken den 11 oktober 1949. Nästa dag installerade Folkets kammare den tidigare socialdemokraten Otto Grotewohl som premiärminister vid chefen för ett skåp som nominellt var ansvarigt inför kammaren. Även om den tyska demokratiska republiken konstitutionellt var en parlamentarisk demokrati, låg den avgörande makten faktiskt hos SED och dess chef, den veterankommunistiska funktionären Walter Ulbricht, som bara innehade den obskyra positionen som vice premiärminister i regeringen. I Östtyskland, liksom i Sovjetunionen, tjänade regeringen bara som agent för ett allsmäktigt kommuniststyrt parti, som i sin tur styrdes uppifrån av ett självvalet politbyrå.