Termen B-rulle härstammar från en viss lösning på problemet med synliga skarvar i den smala filmmassan som används i 16 mm film. 35 mm film var tillräckligt bred för att dölja skarvar, men 16 mm film avslöjade skarvarna som brister i bilden. För att undvika detta problem skarvades de avsedda skotten till ogenomskinlig svart ledare, med den svarta ledaren som gömde skarven. Två sekvenser av skott samlades, de udda skotten på A-rullen och de jämna skotten på B-rullen, så att alla skotten på en rulle matchades av svart ledare på den andra rullen, i ett schackbrädemönster (ett alternativt namn för processen var ”schackbrädetryckning”.) Oexponerat 16 mm råtrycksmaterial exponerades två gånger, en gång för A-rullen, sedan exponerades den igen för B-rullen.
Fram till mitten av 1970-talet sköt ENG-team både huvud A-rulle och sekundära B-rullefilmer på 16 mm film. Ljud integrerades i filmen med hjälp av ett magnetband i filmens kant. A-roll- och B-roll-scenerna, inspelade med 24 bilder per sekund, konverterades till TV-bildhastigheten på 30 fps med hjälp av ett telecinesystem bestående av två filmprojektorer, den ena visar de viktigaste A-roll-filmerna och den andra visar B-rull. Ljudet från A-roll-filmerna användes, eller ljud från berättelse eller röstöverföring, medan MOS-bilder från B-rollen skärs efter önskemål.
På 1980-talet antogs termen B-roll för linjär videoredigering med minst två videobandmaskiner. Traditionellt märktes banddäck i en redigeringsserie med bokstäver, varvid A-däcket var det som innehöll huvudbandet på vilket huvudmaterialet sköts. ”B” -däcket användes för att köra band som innehöll ytterligare bilder som att skapa skott, klippa bort bilder och alla andra stödjande bilder. Ljudet togs vanligtvis bara från A-däcket, så att B-däcket gav video utan ljud. Eftersom linjära redigeringssystem inte kunde lösas upp mellan klipp på samma band användes en EDL (redigeringsbeslutslista) för att markera klipp som ”A-roll” och ”B-roll” för att indikera källmaskiner.