Andra Vatikankoncernen, även kallad Vatikanen II, (1962–65), den 21: e ekumeniska rådet för den romersk-katolska kyrkan, meddelad av påven Johannes XXIII den 25 januari 1959, som ett medel för andlig förnyelse för kyrkan och som ett tillfälle för kristna separerade från Rom att delta i sökandet efter kristen enhet. Förberedande kommissioner som utsetts av påven förberedde en dagordning och producerade utkast (scheman) av förordningar om olika ämnen. När han påbörjade rådet den 11 oktober 1962 rekommenderade påven rådsfäderna att försöka tillgodose kyrkans pastorala behov. De som kallades till rådet inkluderade alla katolska biskopar och vissa andra kyrkans ledare. Inbjudna till rådets sessioner, men utan rösträtt, var ett antal observatörer från de stora kristna kyrkorna och samhällen separerade från Rom och ett antal katoliker kallade revisorer.
Keystone / FPG
De förberedande kommissionernas arbete hade utförts av medlemmar i Curia (den påvliga byråkratin); när rådet väl hade öppnats tillsattes dock rådsfäder från olika delar av världen till kommissionerna. De reviderade förordningarna som växte fram av rådets diskussioner och de utvidgade kommissionens arbete tenderade att ha en mer progressiv synvinkel. Rådets arbete fortsatte under påven Johns efterträdare, Paul VI, och sessioner sammankallades varje höst tills rådets arbete slutfördes den 8 december 1965. Sexton handlingar antogs av rådets fäder.
Den ”dogmatiska konstitutionen för kyrkan” återspeglar försöken från rådsfäderna att använda bibliska termer snarare än juridiska kategorier för att beskriva kyrkan. Behandlingen av kyrkans hierarkiska struktur motverkar något den monarkiska betoning av första Vatikankoncilets undervisning om påvedömet genom att lägga vikt på biskoparnas roll. Läran om konstitutionen om lekarnas natur (de som inte är i heliga ordningar) var avsedd att ge grunden för lekarnas kallelse till helighet och att delta i missionärkallet. Genom att beskriva kyrkan som Guds folk, ett pilgrimfolk, gav rådsfäderna den teologiska rättfärdigandet för att ändra den defensiva och oflexibla stansen. e som hade karaktäriserat mycket av katolskt tänkande och praktik sedan den protestantiska reformationen.
Den ”dogmatiska konstitutionen om gudomlig uppenbarelse” försöker relatera rollen som Skriften och traditionen (kyrkans postbibliska undervisning) till deras gemensamma ursprung i Guds ord som har överlåtits till kyrkan. Dokumentet bekräftar Skriftens värde för frälsning samtidigt som en öppen inställning till den vetenskapliga studien av Bibeln bibehålls.
”Konstitutionen om den heliga liturgin” fastställer principen om att lekmän deltar mer i firandet av massan och tillåter betydande förändringar i texter, former och språk som används i firande av massa och administration av sakramenten.
Den ”pastorala konstitutionen om kyrkan i dagens värld” erkänner de djupgående förändringar som mänskligheten upplever och försöker relatera kyrkans uppfattning om sig själv och uppenbarelse till behoven och värdena för samtida kultur.
Rådet utfärdade också förordningar (dokument om praktiska frågor) om biskoparnas pastorala uppgifter, ekumenism, de östliga kyrkorna, prästernas tjänst och liv, utbildning för prästadömet, det religiösa livet, kyrkans missionäraktivitet, lekmans apostolat och media för social kommunikation. Dessutom framkom förklaringar (dokument om särskilda frågor) om religionsfrihet, kyrkans inställning till icke-kristna religioner och om kristen utbildning. Dessa dokument återspeglade förnyelsen inom olika delar av kyrkolivet som började decennier före påven Johannes – biblisk, ekumenisk, liturgisk, låg apostolisk. Impulsen av dokumenten och rådets överläggningar i allmänhet hade känts i början av 1970-talet i nästan alla områden i kyrkolivet och hade satt igång många förändringar som kanske inte hade förutsetts av rådsfäderna.